Naturen

Sjöarna är rester av den havsvik som en gång norrifrån sträckte sig långt in i Bullaredalen som en fortsättning av Idefjorden. Havet stod då ca 45 meter över nuvarande nivå. Spår av mänsklig verksamhet från den tiden finns på åtskilliga platser i form av strandnära stenåldersfynd, gravar, boplatser mm.

Det fjordlika bullarelandskapet omges av mäktiga bergplatåer med Kynnefjäll i öster och Bolsjöområdet i väster. Dalsidans östsida uppvisar på många håll mäktiga bergbranter och stup medan västsidan är mjukare med utbredda jordbruksområden.

I Bullaredalen finner man några av Bohusläns främsta minnesmärken från istiden. Förutom en mängd smärre grusavlagringar utmed hela dalsänkan övertväras denna vid Smeberg-Backa av en av Bohusläns största israndavlagringar. Avlagringen dämmer här den södra sjön som ligger nära 6 meter högre än Norra Bullaresjön. Ravinbildningarna i sidodalarna är också landskapliga karaktärsdrag för Bullaredalen. Flera av stränderna är attraktiva badstränder som väl kan mäta sig med de finaste sandstränderna vid kusten.

Bullaredalen har genom tiderna tjänat som en viktig transportled och har mängder av minnesmärken från järnålder och medeltid med äldre vägsträckningar, fornborgar, gravfält, medeltidskyrka vid Naverstad samt rester av en medeltidsborg, Olofsborg, invid Sundshult.

Sundshult

Den äldsta skriftliga källan, som antyder en industriell verksamhet, är från 1740, då en ?kostbar såg? anlades på Sundshult. På 1830-talet fanns kvarn och mjölnarstuga samt lin- och benstamp. På Sundshult ? och även längs övre delen av älven ? fanns väsentliga förutsättningar för en industriell varuframställning: billig energi i mängd, redan etablerade yrkesverksamheter och därmed kunskap. Enbart i Sundshult fanns 1890 kvarn, benstamp, såg, färgeri, garveri och tegelbruk. Det lilla samhället vid Kynne älvs utlopp fick snart också en handelsbod och flera hantverkare drogs också till byn. För att få en uppfattning om den totala verksamheten, måste man även räkna med de kvarnar, sågar, spånhyvlar och stampar som fanns längre upp längs älven. Nedgången måste ha börjat någon gång efter 1880. 1914 återstår endast kvarn och såg i Sundshult. De mest påtagliga lämningarna är idag ruinerna av vattentransportsystemet och de många stenskodda strandkanter, vilka tjänar som fundament till olika industrilokaler.

Ett mäktigt byggnadsverk i Sundshult är Sundshultsbron, som byggdes 1919. Denna typ av bro finns på ytterligare några platser i kommunen, men ingen är så imponerande som denna.

Berget

Uppe på Björnerödpiggen är det en fantastisk utsikt över gränslandet mellan Norge och Sverige. Från utsiktstornet kan man se var Idefjorden utgör gränsen mellan grannländerna. I siktigt väder kan man i väster se både Väderöarna och Sandefjord. Runtom berget finns omväxlande natur med mycket historia, exempelvis om Karl XII:s planerade insatser mot Norge från bergets krön och om det slitsamma huggandet i stenbrotten runt om i bergen. Den gamla arbetsvägen från Krokstrand upp mot bergets topp är kantad av stenbrott med kvarlämnad skrotsten.

Björnerödpiggen går även att nå från vägen mellan Björneröd och Näsinge. Leden från Björneröd är något brantare men kortare medan leden från andra hållet är mera lättvandrad.

Från Björnerödpiggen finns möjlighet att ansluta till vandrings- och kanotleden Galärvägen mellan Blomsholm och Hällesmörk eller vandra söderut via stenhuggarsamhället Krokstrand över norska gränsen till Berby herrgård.

Gravröse

Väl uppe på toppen finns ett stort stenåldersröse. Intill röset finns en nyligen uppsatt skylt med följande text:

?På bergets krön på hällen härinvid byggde folket i fjärran bronsålderstid ståtlig gravplats åt storman vid västerhav. Vårda minnet historien gav?.

Historia

Fornlämningar samt många torp och husgrunder vittnar om att människor använt Delsjöområdet i tusentals år. I äldre tider dominerades området av stora ekskogar. På 1700-talet och 1800-talet utgjorde delar av området utmarker till stora gårdar i Göteborg och Partille och det ar under denna tid som de flesta torpen och backstugorna tillkom. Mycket virke hämtades härifrån och under denna tid skedde även utdikning av delar av området. Ekskogarna höggs efterhand ner och ersattes av ljunghedar. Med jämna mellanrum brändes hedarna för att förbättra jorden och betet.

Områdets nuvarande karaktär

Inom området finns två naturreservat, Delsjöområdet och Knipeflågsbergen. Dessa gränsar till varandra och utgör således ett sammanhängande område. Naturen i Delsjöområdet är väldigt varierad med bergsplatåer med framträdande bergryggar, t.ex. Getryggen, och sprickbildningar i nord-sydlig riktning. På Getryggen kan man bland annat hitta den rödlistade blomman klockgentiana, som är den enda växt som fjärilen alkonblåvinge kan lägga sina ägg på. Mellan bergen och sprickbildningarna hittar man sumpmarker, mossar och små sjöar

Tack vare att Delsjöområdet är så stort och sammanhängande är både växt- och djurlivet rikt. Det finns många naturvårdsintressanta arter bland både växter och djur. Älg, rådjur, räv, grävling och hare är vanliga. Det finns flera arter hackspettar och i sjöarna förekommer bl.a. storlom. Svarttjärn är en näringsrik sjö där många fågelarter häckar. I området finns även utmärkta bär- och svampmarker.

Vid Skatås har inrättats en natursal som illustrerar områdets växt- och djurliv och naturens kretslopp. Vid Friluftsfrämjandets anläggning i Stora torp finns ett naturrum.

Sevärdheter

Kallebäcks källa, även kallad Gustafs källa ligger i områdets sydvästra del. Härifrån drogs den första vattenledningen till Göteborgs stad. Senare har vattnet till staden hämtats direkt från Delsjöarna som fortfarande utgör reservvattentäkt för Göteborg. Inte långt från Kallebäcks källa ligger Kung Rings grav, en hällkista från yngre stenåldern där enligt sägnen en kung ska ha blivit begravd. Kolerakyrkogården ligger inte långt därifrån. Under 1800-talet härjade koleran vid flera tillfällen i Göteborg och vid det sista utbrottet 1866 användes denna begravningsplats.

Sydväst om Sjölyckan tyckte sig Linne på sin västgötaresa 1746 ha upptäckt vad han trodde var runor. Senare forskning har visat att det inte är runtecken utan naturliga sprickor i berghällen. Området kallas för Linnés willrunor.

Aktiviteter

Runt om i Delsjöområdet finns rastplatser och grillplatser, vindskydd och raststugor. Vid Stora Delsjön kan man sommartid hyra kanoter.

Skatås Motionscentrum är en modern träningsanläggning. Här finns gym, omklädningsrum, bastu, restaurang, motionsslingor, elljusspår, rullskidbana, mountainbikebana, frisbeegolfbana, fotbollsplan, boule, beachvolley mm.

Sjöarna i Delsjöområdet är upplåtna för sportfiske för dem som har s.k. gult fiskekort som säljs vid Sportfiskarnas föreningsanläggning vid Sjölyckan.
Servering finns vid motionscentralen i Skatås, fältrittklubben, golfklubben, torpet Lyckan, Bertilssons stuga och Björndammens gård. Camping finns vid Kärralunds camping, inte långt från Skatås. Här finns även hotelldel och campingstugor samt minigolfbanor.

Sjöar
Kraftiga och djupgående sprickor kännetecknar området och här finner man bl.a. den långsmala sjön Långvattnet som med sina 42 meter är Bohusläns djupaste insjö. Även Bolsjöarna är djupa och uppvisar starkt brutna strandlinjer med smala vikar. Den märkliga Ejgdesjön har här och var brant stupande djuphålor på över 20 meter. Sjöns många holmar och skär utgör märkligt nog häckningsplatser för både havstrut och fiskmås.

Berg
Inom området finns flera höglänta bergplatåer som med sina ofta trädkala toppar erbjuder vidsträckta utblickar över omgivningarna. Från utsiktstornet på Amundshatt (178 m.ö.h.) sydväst om Bolsjöarna kan man vid klart väder samtidigt se norska fastlandet över Skagerrak i nordväst och Halle- och Hunneberg i sydost.

Tolvmanstegen
Tolvmanstegen väster om Vammsjöarna utgör ett nästan trädfritt hällmarkslandskap, där vackert lavklädda klippor omväxlar med myrmarker i sänkorna. Stora partier utgörs även av glesa hällmarkstallskogar, som förstärker områdets vildmarksprägel. bronsåldersröse.

Ytterligare information fås från Länsstyrelsen i Västra Götaland, tel: +46 31 60 50 00, eller Västkuststiftelsen, tel: +46 31 335 50 82

Historik
För invånarna i Kungälv har begreppet ?Fontin? varit förknippat med skog. Men skogens historia sträcker sig bara ett hundratal år tillbaka. Innan dess var här en kal och ofruktbar beteshed som tillhörde stadens utmarker sedan början av 1600-talet. Namnet Fontin har stavats olika genom åren och om dess ursprung finns flera teorier. Den nu mest troliga förklaringen är att området fått sitt namn i egenskap av betesmark för ?forntidda? eller ?funtia? kor, dvs. sinade kor. Detta i motsats till de högmjölkade korna på ängarna väster om de gamla stadsområdet, Komarken.

Skogsplanteringen i Fontin påbörjades 1877 ? 78. Förutom tillgång till ved fick kungälvsborna ett uppskattat strövområde i en naturskön skogspark. Höststormen 22 september 1969 fällde dock större delen av skogens granbestånd. Sedan dess har ny skog planterats och börjat växa upp. Häri ingår nu även större inslag av lövträd.


Skogssjö, torvtäkt och bandyplan
Centralt i Fontin ligger Svarte mosse, idag en idyllisk skogssjö men ursprungligen en torvmosse. Redan under den norska tiden, före 1658, skall Svarte mosse ha tillhört Kungälvs borgerskap, men då Bohus fästning ständigt behövde torv för sina vallar mm., började man ta torv härifrån i allt större mängder. Allmänhetens torvtäkt i Svarte mosse omtalas även 1779. På 1930-talet sägs man ha inplanterat gädda, abborre och sutare i sjön. Svarte mosse har även använts som vattentäkt. Sålunda har ABC-fabrikerna tagit vatten härifrån under en följd av år. Stadskällaren sågade upp is varje vinter för årets behov. För många äldre kungälvsbor är Svarte mosse också känd som platsen för spännande bandymatcher, t.ex. derbyna mellan Kungälvs och Surtes bandylag.

Kynnefjäll är en 20 km lång och 10 km bred högplatå. Den sträcker sig mellan Bredmossen i söder, Bullaresjön i väster, Örekilsälven i öster och Kornsjöarna med Kynne älv i norr.

Här möts södra och norra Sverige
Berggrunden är en näringsfattig gnejs och jordtäcket är tunt och grovkornigt. Det ger en relativt artfattig växt- och djurmiljö, men med karaktäristiska särdrag. Ljungklädda hällmarker, stora öppna hjortronmyrar och glesa lågvuxna tallskogar där marken täcks av lingon, mossor och lavar. I sänkor där jordtäcket är tjockare växer blåbärsgranskogen. På Kynnefjäll möts en del arter som annars har en sydligare eller nordligare hemvist. Typiska "norrlänningar" är dvärgbjörk, norrlandslav, lämmelmossa och klotstarr. Bland de sydliga är lind och hassel i Hornboraravinen samt nattviol och blåsippa vid Kasebo. Man kan också finna sällsyntheter som dysäv, sidenmossa, skogsklocka och cypresslummer.

I den ostörda vildmarken trivs älg, rådjur, hare och räv. Till och med lodjur har synts till. Tjädern håller till i tallskogarna, och orren vid mossar och hedar. Det finns gott om torrträd bland de höga stammarna -bra boplatser för spillkråka och pärluggla. Andra karaktärsarter är fiskgjuse, storlom och ljungpipare.

Från skog till ljunghed och åter till skog
Vaktarekullens utsiktstorn 210 meter över havet bjuder på en vidunderlig utsikt över vidsträckta skogar och sjöar. Det är lätt att tro att det alltid sett ut så här. Men under tre hundra års tid hade Kynnefjäll ett helt annat ansikte.

Det började på 1700-talet med en befolkningsökning. Många blev utan jord och fick ta sig upp i fjällbygden för att bryta ny mark. För de nya fjällborna var betesdriften den viktigaste näringskällan, men trycket på skogsbetet ökade även från bönderna nere i bygden. Skogarna på Kynnefjäll glesnade allt mer och ersattes efterhand av ljunghedar. De passade utmärkt för får och getter, så fårhjordarna blev allt större. Med några års mellanrum svedjade man ljungen för att gynna nytillväxten. Man svedjade också skog för att få ny åkermark. Ljunghedarna bredde ut sig allt mer. Den här utvecklingen kan vi se även i Bohusläns övriga fjällbygder, men ingenstans så tydligt som här. På 1840-talet beskriver historikern Axel Emanuel Holmberg hur Kynnefjäll ".visar på sin milsbreda rygg anblicken af den hemskaste öken".

I slutet av 1800-talet inleddes en omfattande granplantering på kronans mark på fjället. Planteringarna fortsattes av Skogssällskapet under 1900-talets första decennier. Under tiden avfolkades fjället. Odlingsmarker har nu blivit till djupa skogar, och husgrunder till historiska minnesmärken av en svår tid för många svenskar. Men trots insatserna för att beskoga fjället finns ännu stora rester av ljunghedarna kvar. Det är vi tacksamma för idag.

Frihet och vildmarksliv
På fjället finns gott om forsande bäckar och vattenfall, glittrande klarvattensjöar och mörka skogstjärnar med näckrosor. Längst inne i hjärtat av Kynnefjäll ligger Stora Holmevattnet, en sjö som enligt traditionen har lika många holmar som året har dagar. Sjön har ett otal vikar, så här kan man hitta fina solvända badklippor eller övernattningsplatser. Om du kommer med kanot är urvalet nästan obegränsat. Intill Stora Holmevatten finns också ett vindskydd där man enkelt kan övernatta.

Ofta är det vana vandrare som tar sig till Kynnefjäll för att få uppleva vildmarkens befriande tystnad och helgjutna närhet till djur och natur. Doften av pors vid en myr eller storlommens ödsliga rop när det skymmer på fjället, blir minnen som går på djupet.

Bohuslän som gett namnet åt Bohusleden är Västra Götalands kustområde mot Nordsjön. Det är mest känt för sin vackra skärgård och pittoreska fiskelägen. Men både naturgeografiskt och historiskt är det också ett gammalt gränsland. I väster rullar havet in. I öster bildar öde bergstrakter en lång rygg mot det övriga Sverige. Gränsen mot Norge i norr går i Idefjorden. I söder går gränsen mot Halland strax söder om Göteborg och Göta älvs mäktiga flodmynning.

Här möts nordisk historia
Det medeltida Bohuslän låg i skärningen mellan Norge, Sverige och Danmark. Landskapet tillhörde Norge ända fram till 1658, då det blev svenskt. Därför kallas även ganska flacka bergsområden här för fjäll -ett språkhistoriskt arv från den norska tiden. Landet söder om Göteborg tillhörde Danmark fram till 1645.

Vildmark med djupa skogar och många sjöar
Bohusleden passerar genom Vättlefjäll, Bredfjället, Herrestadsfjället och Kynnefjäll -gamla naturliga gränstrakter mot det medeltida Sverige i öster. Det är glest mellan husen och känslan av vildmark är påtaglig, även om du aldrig är särskilt långt från civilisationen. Största delen av leden går i skogsmark -gran eller blandskog med inslag av myrmarker eller öppna vida hällmarker. Ostörd kan du bada i någon av de många sjöar och tjärnar du passerar. Det finns förstås också iordninggjorda badplatser, och många möjligheter att köpa fiskekort eller hyra kanot.

Småfolkets marker
För inte så länge sedan var Sverige ett jordbrukarland. På 1800-talet växte befolkningen så att bebyggelsen måste expandera ut i de magra fjällbygderna. Man fick lämna sina byar och slå sig ner någonstans på fjället, bygga sig en stuga och bryta upp en liten åkerlycka. De allra enklaste husen var helt enkelt nedgrävda i en sluttning.

Småbrukare, torparfamiljer och backstugusittare i fjällbygderna hade slitsamma liv. Man fick vara uppfinningsrik för att få det att gå ihop: slöjd, stickning och bärplockning gav viktiga tillskott. Barnen fick valla djur för bönderna nere i byn, och plocka pinnar till bränsle under tiden. Då var fjällen skoglösa, svårt att tänka sig idag. Emigrationen till Amerika och, något senare, industrialiseringen blev lösningen för många. De flesta små fjällgårdarna övergavs under första hälften av 1900-talet.Men kvar finns de många ödetomterna med husgrunder, viktiga minnen av en ganska okänd del av Sveriges historia. Så även om Bohusleden här och var leder vandraren till platser av mycket hög arkeologisk och historisk kaliber, så är det småfolkets historia som dominerar sträckan.

Biologiska minnen
Ödetomterna tillför också den naturintresserade något extra. Det är just på dessa platser man finner de nyckelbiotoper som är sprungna ur slåtter, bete, hamling av träd och annan kulturverksamhet. Som lysande kontraster till djupa blåbärsgranskogar, hällmarker och myrar, dyker kulturspåren upp, ofta omgivna av en stengärdsgård. Den som har ögonen med sig kan då med hjälp av örter som Jungfru Marie nycklar, slåttergubbe och darrgräs tolka hur inbyggaren från förr utnyttjade marken. Sådana platser finner du här och där längs hela Bohusleden, men flest i Svartedalen, på Bredfjället och på Kynnefjäll.

Istidens slutskede

För 13-14.000 år sedan låg ett flera kilometer tjockt istäcke över hela norra Europa. Isen var så tung att den pressade ner själva marken. När isen började smälta lättade trycket mer och mer, och marken började höja sig igen. Men samtidigt kom det en massa smältvatten från isen och översvämmade landskapet. För 12 000 år sedan hade smältvattnet här i trakten stigit så högt att vattenytan låg omkring 85 meter högre än i dag. Du står nu vid stranden av det forntida Uddevallasundet.

Världens största skalbankar

Genom Uddevallasundet forsade vattenmassorna från den smältande isen nordöst om Uddevalla ut mot havet i väster. Starka motströmmar av saltvatten trycktes upp under smältvattnet, in mot land. Denna miljö var oerhört gynnsam för både simmande och fastsittande marina djur. Näringsrikedomen i vattnet gav mängder av växt- och djurplankton ? föda för musslor, snäckor och havstulpaner. När dessa dog blev skalen kvar. För 10 ? 11- tusen år sedan bildades här världens största skalbankar med uppskattningsvis över 1 miljon kubikmeter skal.

Men från 1700-talet och under 300 år framåt exploaterades skalbankarna för olika produkter. Skalen användes till kalkproduktion, hönsfoder, jordförbättringsmedel och byggmaterial för järnvägar och vägar. Numera återstår knappt 10 %.
Idag är de skyddade som naturreservat och här finns ett litet museum där man kan få veta mera om skalbankarnas historia, flora och fauna.

Här bodde istidens jägarfolk

Genom Uddevallasundet passerade säl, val och fisk och på land strövade byten som vildren, varg och isbjörn. Hit kom de första människorna i Västsverige. De äldsta fynden av flintföremål härifrån är mer än 11 000 år gamla. Du kan besöka en av boplatserna, få veta mera om och känna efter hur det kunde vara att leva här vid slutet av istiden.

En oas för blommor och fjärilar

Floran i de kalkrika skalbankarna är väl värd ett besök under juni-augusti. Koncentrationen av kalkgynnade örter och gräs är unik för Bohuslän. Blomsterprakten domineras av blåeld, rödklint, väddklint, färgkulla, palsternacka, backglim, prästkrage, mörkt kungsljus och vit sötväppling.
Den intresserade botanisten kan också hitta rariteter som kalkdån, grådådra och trollsmultron. Ute på dammen vid museet flyter den sällsynta vitstjälksmöjan.

De blomsterrika skalbankarna lockar många insekter. Här ses förutom våra vanligaste arter bl.a. storfläckig pärlemorfjäril, aspfjäril, liten blåvinge, violettkantad guldvinge, klöverblåvinge, förväxlad blåvinge, skogsgräsfjäril och almsnabbvinge. Under sensommaren kan de båda flyttfjärilarna amiral och tistelfjäril vara mycket talrika på blommande rödklint. Bland de dagflygande ?nattfjärilarna? ses gammatecknat metallfly, svartribbad vitvingemätare, allmän bastardsvärmare, rödfransad björnspinnare och humlelik dagsvärmare.

Ägarförhållanden

Äldsta kända ägaren till egendomen var Dragsmarks kloster. Vid 1600-talets slut övergick den till Uddevalla sågbruksintressenter, som startade en tidig men omfattande sågbruksindustri vid älven. Sedan 1984 är herrgårdsbyggnaden avstyckad och försåld till privat ägare. Resten av egendomen tillhör Munkedals bruk, dock har enskilda bostäder och en del tomter sålts, varvid bostadsmiljön förtätats.

Byggnader

Den nuvarande manbyggnaden är en herrgårdsbyggnad av timmer i två våningar, uppförd 1864 efter ritningar av stockholmsarkitekten Åbom. Byggnaden är utförd i en stram, asymmetrisk stil med fasad av liggande slät panel, uppdelad av släta pilastrar. Fasaden är vitmålad. Vissa förändringar av den ursprungliga fasaden har skett vid en renovering 1925. På gårdsplanen, i vinkel mot manbyggnaden, är en flygelbyggnad som åtminstone under 1900-talet utgjort arrendatorsbostad. På båda sidor av gårdsplanen grupperar sig ett flertal ekonomibyggnader i nationalromantisk stil med faluröd panel. Söder härom finns flera torpstugor och i en vägkorsning vid uppfarten till gården en grindstuga, f d kuskbostället.

Omgivningar

Gården omges i väster och i söder av åker- och betesmarker med stora inslag av fornlämningar, varav en sentida gravplats som härrör från krigsåren 1808-1809, då Torps och Brålands gårdar fick tjänstgöra som fältlasarett. Behovet av lokaler var stort på grund av den smittsamma ?fältsjukan? som grasserade svårt bland soldaterna. Enligt uppgifter dog 450 soldater på Torps och Brålands tillfälliga sjukhus. Dessa ligger begravda på respektive gårds ägor utan något kännetecken ovan jord.

Historia

I början av 1800-talet köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg säteriet, och året därpå sålde han det till sin svåger, den skotske grosshandlaren William Gibson, och hans kompanjon och landsman, Alexander Keiller.

De grundade en liten bit därifrån det som så småningom skulle utvecklas till en av Västsveriges mest betydande industrier, textil- och verkstadsföretaget Jonsereds Fabriker. Själva herrgården blev tjänstebostad för först Keiller och sedan Gibson. Både företaget och herrgård blev senare familjen Gibsons egendom.

Jonsereds herrgård gick sedan i arv i flera generationer En av sönerna, David, lät i samband med att han övertog godset riva den gamla huvudbyggnaden och bygga en helt ny - en pampig lantvilla i italiensk stil, ritad av Göteborgsarkitekten Johan August Westerberg. Det är den man i dag menar när man talar om Jonsereds herrgård.

Den siste av Gibsons ättlingar på Jonsereds herrgård var sonsons son till den första Gibson på Jonsered och bar samma förnamn som sin farfars far, kommendörkaptenen och textildirektören William Gibson. Han flyttade in på herrgården 1927 och bodde där till sin död 1954.

Herrgården idag

Efter korta mellanspel som kontor, konstgalleri och resebyrå blev herrgården 1983 åter privatbostad för professor Paul Åström.

I september 2004 flyttade Göteborgs universitet in i Jonsereds herrgård, och kunde därmed göra verklighet av en gammal dröm: ett intellektuellt centrum där företrädare för olika samhällssektorer, vetenskapliga skolor och ideologiska riktningar träffas och utbyter tankar, en mötesplats där människor strålar samman för att knyta nya kontakter, hämta nya impulser och upptäcka nya dimensioner av sin egen värld och andras.